Tankeställaren – en handikappad finns inte

Igår bestämde jag mig. Nu fick det vara nog. Av med bandaget på foten vet ja, – nu är jag frisk. Ja, så tänkte jag. Att belasta foten helt, går inte än, men att slippa se det vita bandaget bidrog dock till en starkare känsla av att vara på rätt väg. Dessutom är det lättare att känna efter hur mycket det går att belasta utan ett tjockt lager bandage.

Nog om det. Jag bestämde mig i alla fall för att följa med och heja på familjen som skulle åka E-18 loppet på nya sträckan mellan Enköping och Västerås, -en på inlines 42 km och en på rullskidor 27 km. Väl där var det en knapp kilometer att gå till start och mot slutet fick man nästan klättra i grov sten. Det var en utmaning att placera kryckorna bra, och armarna fick sig ett bra träningspass!

Det var då jag började märka något som jag inte tänker på i vanliga fall. Ingen visade hänsyn. Att röra sig med kryckor gör att man vare sig är särskilt snabb eller flexibel, speciellt inte i en sådan terräng. Jag köper att folk gärna vill förbi och har bråttom, men jag köper inte att man bara går rakt på eller nästan knuffar undan en. Jag tänkte, herregud, tur att detta är övergående för min del. Min nästa tanke – Hur gör jag när jag möter någon på kryckor?

Dottern hittade ett perfekt ställe för mig att sitta precis bredvid start och målgång. Resten av publiken satt i slänten bakom, så jag skymde inte utsikten för någon. Härligt, tänkte jag, – härifrån kan jag ju ta bra bilder också. Den nylagda asfaltsträckan låg där inbjudande för alla åkarna, och jag fick sitta på första parkett.  Kanon! En stund. Jag satt på en stor verktygslåda med mina kryckor väl synliga. Det var gott om plats längs hela vägkanten. Men på något sätt ville alla stå rakt framför mig. Jag fanns inte, eller syntes inte. En spottade till och med sitt snus rakt bakåt mot mig utan att ens bry sig om att titta efter var det skulle hamna.

Om några veckor springer jag igen. Kryckorna är borta. Men, vad med dem som inte har samma möjlighet som jag? Är de osynliga, finns de inte?  Hur beter vi oss mot handikappade egentligen? Jag fick mig verkligen en tankeställare.

Här ser ni exempel på utsikten jag hade att ”njuta”. Personen stod endast en halvmeter framför mig. När hon kom  hade hon kunnat snubbla i mina kryckor, men jag drog ju givetvis undan dem för att visa hänsyn. Hur det gick för dottern? Hon vann 42 km inlines i sin klass. Hur det gick för maken? Han tappade ett hjul på ena skidan, drattade omkull och kom i mål på motorcykel! Men det är en annan historia.

Det här inlägget postades i Runi's åsikter och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *