När jag tänker på sniglar så är det de med hus på ryggen jag menar. En svart eller gråvit kropp som lååååångsamt tar sig fram på marken. Så fort den vädrar fara drar den sig blixtsnabbt in i sitt hus. – In i den trånga, ombonade tryggheten där ingen kan komma åt den. Skalet är så tät omslutet att slutstycket på kroppen bildar vakuum för att hålla det hela på plats.
Ibland är det viktigt för mig att få vara som snigeln. Att låta saker och ting ta tid. Att låta kroppen och sinnen få återhämta sig från alla vardagens intryck. Att få stänga in mig i mitt hus och bara vara jag. Att få känna att det är helt okej att inte göra något alls. Jag kan sitta och stirra ut i tomma luften och till slut undra vad det var jag tänkte göra , -eller varför jag sitter just där. Det är skönt. Jag älskar uttrycket snigeltid.
