Jag blir elak av hamburgare

Eller så var det mitt dåliga samvete som spelade mig ett spratt. När man är ute och kör och har tider att passa mellan säljmöten så är det där med mat ibland ett problem. Planering i all ära, men ibland är det svårt. Brukar ha med mig banan och vatten, vilket jag hade den här gången också.

Men mötet drog ut på tiden, så bananen höll liksom inte.  På grund av schemat fanns det så att välja mellan korv på en Shellmack eller hamburgare på MAX i Linköping. (Ligger bra till vid motorvägen) Det blev MAX. Alternativmaten, mackorna och salladen på Shellmackarna, är ofta  nära bäst-före-datum och mindre fräscha – min erfarenhet.

I alla fall, sagt och gjort. Vrålhungrig som jag var satte jag tänderna i en dagens Frisco-mål på MAX.  Frisco – namnet låter ju förfriskande, men den smakade vidrigt, var inte genomstekt och gummen blev tapetserad av någon slags fet sörja som var svår att få bort. Lite för sent kom jag på att jag kunnat ta morötter i stället för pommes frites. Jag tror att jag måste fått saltchock av ”frittisarna” efter som jag dagligen använder väldigt lite salt i maten. I många timmar efteråt kändes kroppen som sandpapper på insidan och i huvudet höll någon oljefatgrupp från Karibien trumkonsert.

På vägen hem försökte jag uträtta ett ärende i Katrineholm och letade efter en parkeringsplats. Jag hittade en också, men ångrade mig och gick ut av bilen för att ta av mig rocken igen. Skulle ju sitta minst en timme till i bilen. DÅ, är det någon man bakom mig som TUTAR och pekar med fingret mot  tinningen. Sannolikt tyckte han att jag var för trög och att jag kunde ha kört en bit först innan jag tog av mig rocken, så att HAN kunde få min parkeringsplats lite tidigare än som nu då han fick vänta en minut.

I vanliga fall försöker jag välja bort att inte bry mig om sånt, men i mitt tillstånd, – ett inferno av dåligt samvete, och illamående efter dåligt matintag räckte jag tunga åt honom. Jag, 52 år,  grimaserade och räckte tunga åt en äldre man. Det var då min kollega sa stillsamt: – Vet du, jag tror du blir aggressiv av att äta hamburgare!” Det finns ju inte på kartan att uppföra sig på det sättet. Men jag gjorde det. Och jag är inte stolt över mig själv.

På grund av att:

  1. Jag tillät mig själv att bli så hungrig att jag tappade omdömet för val av matställe.
  2. Jag tillät mig själv att bli så hungrig att jag tappade omdömet för val av mat – det fanns till exempel morötter i stället för pommes frites.
  3. Jag tillät mig själv att bli så hungrig att jag åt sådant som jag vet att jag mår dåligt av.
  4. Jag tillät mig själv att bli så hungrig att jag grimaserade oartigt mot en annan person.

Mest roligt av allt, om man kan se något roligt i det, var paradoxen i att jag satt och tyckte synd om alla andra som var där i restaurangen samtidigt som jag, medan jag satt och åt samma dåliga mat som dem. 🙂

Det här inlägget postades i Näringsinnehåll i maten, Runi's åsikter och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *