Ibland stoppar det bara upp. Helt nollställd utan förmåga att röra en enda muskel. Varenda nervcell känns som de tagit en superlång siesta.
Jag stirrar ut av fönstret. Där ute lyser solen på träden och ger dem olika nyanser av grönt. Ofta ger den synen mig ett inre lugn och jag får inspiration att fortsätta. Men inte nu. Förlamningen släpper inte. Hjärnan är som ett stort svart hav av myror som försöker få någon ordning på elektroderna. I magen ligger det en stor sten.
Framför mig på bordet finns dagens att göra lista. På den står det: 1) Affärsplan. 2) Inlägg till företagsbloggen. Två saker alltså. Det är ju inte mycket. Plötsligt inser jag att jag har skaffat mig en blockering genom att skriva så. Varje punkt är för mastig och stor. En affärsplan brukar bli en 10-15 sidor och inlägg till företagsbloggen kräver research och det är den bilden som skapas i mitt inre när jag stirrar på punkterna.
I stället ska det stå: 1) Börja skriva en affärsplan. 2) Påbörja inlägget till affärsbloggen. Nu känns det bättre. Stenen i magen har redan försvunnit.
